Utdrag ur Josefina Wenanders memoarer

Josefina föddes 1871. Hennes far var skomakare och föddes på Fedja i Kville socken, modern var bördig från Håby.

Fina, som hon kallades, gifte sig 1897 med Axel Wenander, född 1866 i Hermansby, Göta-Älv-dalen. Tillsammans drev de handel i magasinen runt torget, idag är tre av dem rivna, samt fungerade som ångbåtskommissionär då det också fanns en ångbåtsbrygga utanför ett av magasinen. De fick sex barn, varav Clary alltså var min mormor. 1905 lät de bygga sitt hus vid torget, där Vezzla idag har sitt kontor (Kärrabys blomsterbutik, Claessons och Fossums matbutik mm).

På 1930-talet skrev Fina sina memoarer. Dessa är lika mycket en berättelse om Finas liv som en levande beskrivning av livet i samhället runt sekelskiftet Släkten har valt att inte publicera dessa, men Clarys dotter sammanställde en del av det digra materialet till en artikel införd i Fjällbacka-Bladet nr 59, 1985. Det är detta ni kan läsa nedan. Det är möjligt att vi kommer att göra fler sådana sammanställningar. Det är viktig kulturhistoria.

Hans Schub

Vi skriver 1890. Fina var 19 år och hemkommen från Göteborg där hon arbetat i fyra år. Hon skriver:

Tiderna har blivit mycket bättre i Fjällbacka. Det stora sillfisket har nu pågått i flera år. I början, när sillen kom, hade befolkningen inget att fiska den med. Mor talade om att hon skulle gå till ”Svarta hällar” och hämta vatten. Det är det ställe där Janssons villa nu ligger. Där fanns en källa med så gott vatten. När hon tittade utåt sjön fick hon se stora vita vågor glänsande av skum. De såg ut som silver och kastades upp i stranden. Hon sprang ner för att se efter vad det var och fann att det var stor, levande inmatsill. Hon fyllde hinken full med bara händerna. Det var den allra första storsillen under denna period, sa man. Folk skyndade sig naturligtvis att få något att fånga den med. Det blev så förfärligt med sill. Så småningom fick de båtar med vadar och då kom det en sådan tid med förtjänster för fiskarna, så maken har väl aldrig förut varit eller aldrig kommer heller. En del fiskare skötte sig dåligt. De brydde sig inte om att spara, utan söp och drack brännvin och öl och alla sorter. Konjak och vin såldes ju snart sagt av vem som helst. Inte köpte de till att börja med varken möbler eller kläder, utan mat och sprit.

Nu hade tiderna förändrats. Stora sillsalterier hade byggts upp lite varstans på Florö, Hjärterö, Hornösund m fl ställen. Nu hade fiskarna fått upp ögonen. Nu gällde det att ta vara på förtjänsten. Det var nu nästan omöjligt att bli av med sillen. De måste sälja den som gödsel till åkrarna. Stora lass för 50 öre. Men de som tagit vara på pengarna, och de var ju många, började bygga sig hus och komma sig riktigt för. Här lever ännu en karl, som var så vårdslös med pengar att han tände pipan med sedlar. Det var allt fler som han, men de är döda nu. När som sagt den färska sillen inte gick åt, så började sillsaltningen. Då blev detta nytt arbete för flickorna i Fjällbacka och på öarna. Flickorna sorterade och nöp sillen och saltade den i tunnor. Det blev silltöser av allesammans och de tjänade bra pengar, men det var ett väldigt svårt och kallt arbete. Jag har aldrig varit med i det jobbet.
Emellertid blev det ju mycket för handlandena att göra. Far var hos Setterlinds till hjälp. De hade visst förskräckligt mycket att göra, efter vad far talade om. Jag fick inte länge vara hemma. Fredrik Dahlkvist, vår närmaste granne, hade en gosse, John, som hade ont i en arm. Fru Dahlkvist hade många små. Hon ville bestämt att jag skulle hjälpa henne. Herr Dahlkvist var affärsman, hade då hörnbutiken och kopparslagsverkstaden.

Mina bröder Carl och Frans var ute med sillgarn. Man hade börjat att fiska med garn nu. Sillen blev då mera stor och jämn. Någon annan sill dög inte just då. Det blev ju god hjälp hemma, så någon brist på mat var det ej längre. Gossarna var duktiga.
Albert Tobiasson började då sin bana i Fjällbacka. Han hyrde Dahlgrens? Stora sillmagasin och drev sillsaltning i riktigt stor skala. Där förtjänade flickor och gossar pengar. Flickorna kunde tjäna upp till 7 kronor m dagen. De hade betalt per tunna.

På den tiden kom telefonen till Fjällbacka. Den var inte indragen till affärerna, utan man fick gå till telegrafen för att ringa. Så småningom kom den ju till handlarna, fast det gick sakta. Det kan man förstå när vi fick telefon (Wenanders) 1898 blev vårt nummer 12.

Åren mellan 1880 och 1890 var också de stora skeppens tidevarv i Fjällbacka. Så många vackra stora segelskutor det fanns där och så mycket kaptener och sjöfolk. På hösten kom skutorna hem och lade upp i fjorden. Det var en ståtlig syn att se alla fullriggarna. Sedan var det för sjöfolket tid att tänka på fisket.
På vintern anordnades baler, men det var så stor skillnad på folk på den tiden. Först den finaste sociteten eller gräddan, sedan kaptener, styrmän, kontorsanställda och sist sjöfolk och fiskare. Men roligt hade de överallt, och det var ju huvudsaken.

Emellertid får jag ett erbjudande att få börja i affär. Det var några månader efter jag hade kommit hem från Göteborg. Frida Setterlind och hennes bror Carl hade affär ihop. Carl skulle gifta sig och Frida tyckte då att hon ville ha något eget. Hon övertog en affär i Kville och frågade om jag ville följa med och hjälpa till. Affär hade jag ju särskild lust för, och det tror jag att de flesta har, så länge de slipper att ha bekymmer. Men landet visste jag inte om jag skulle trivas med. Det blev i alla fall bestämt att jag skulle följa med. Lön 7 kronor i månaden. Högre upp var omöjligt att komma. Tänkte många gånger att hellre börja arbeta i sillen. Där tjänade de ju lika många kronor om dagen, men jag hade ingen lust till det i alla fall.

Så startade vi då en vacker dag i april 1891, Frida och jag. Det blev mycket att göra från första stund. Frida var en så väldigt duktig affärsmänniska, något riktigt enastående. Vi kom så bra överens och jag lärde mig ganska snart. Hon hade allting att sälja, från manufaktur till kol och salt, järn och spik, tåg och specerier, ja allting. Det var ju till stor del byteshandel. Vi kunde få in ca 1000 tjog ägg i veckan, utom smör. Tänk bara att räkna alla dessa ägg. Inte bara när man tog emot dem, nej de skulle räknas och packas i stora lådor med halm. Det gjorde vi på kvällarna. Det var ett fasligt jobb. Man måste vara noga med att äggen blev ordentligt packade så att de ej gick sönder.
Det var en mycket kall affärslokal där uppe. På somrarna gick det ju bra, men på vintern, hu då, vi fick frost i både händer och fötter. Men det gick och måste gå.
Frida bjöd landsmororna på kaffe och deras män på kaffehalv. Det tog tid det också, men hon blev mycket populär. Jag kommer särskilt ihåg några stycken gummor som köpte så mycket garn, flera buntar i sänder. De påstod att det fanns ingen affär på många mils omkrets som hade så gott garn och för övrigt så goda varor som på Kville och därtill kom att de blev så väl bemötta och rejält behandlade.

Där var också många roliga original. En gumma, Lisa på Grimslätt, var förfärligt rolig. Hon hade en bror August?. Den kunde hon inte berömma nog. Han var så utmärkt på alla sätt. Hon sade till mig att den som får vår August, hon får en stjärna på himlen så stor ett lapptäcke. Men han tycker så mycket om smör, så när han lägger smör i gröten, så lägger han i så mycket, som när en ko hade ”skedde”. Hon pratade sså att vi höll på att skratta oss fördärvade.
En gumma från Rörvik fick nästan alltid rest några ören var gång hon handlade. Då sa hon ”skuld på skuld, du hopar som det står i psalmboge”. Hon betalade i alla fall rejält en gång om året.

På söndagen, om jag inte gick hem, brukade jag gå med några ungdomar till en soldatstuga och dansa. Det var det värsta jag varit med om i nöjesväg. Fru Ljungkvist hette soldatfrun. Hon hade en liten unge. Den lade hon in på en hylla i ett skåp och där låg den och skrek medan hon satte igång med att sjunga ”Kväsarvalsen” och ”Efter bal är slutad” så att taket kunde lyfta sig och vi till att dansa. Det var Alma i Kamstorp, syster till Otto Eriksson, som var den ledande i tillställningarna.

Ja, tiden gick med ömsom arbete och lite lek till omväxling. Man var ju ung. För det mesta så gick både Frida och jag ner till Fjällbacka på lördag kväll och upp på måndag morgon. Efter ett tag tyckte Frida att det blev för tröttsamt, så hon stannade hemma. Men jag ville så gärna gå hem. Alltid när jag kom hem på lördag kväll hade mor gömt något gott åt mig och så hade hon tvättat och strukit klänningar och förkläden så det var så fint. Allting skulle stärkas på den tiden. Så hade hon stickat strumpor och jag blev så ompysslad. Så blev de så glada allesammans när Fina kom ner från Kville, för då visste de att mamma alltid hade något gott i beredskap.

Så fyllde jag 20 år. Jag fick så mycket presenter så aldrig sedan har jag fått något liknande.
Måste därför bjuda på kaffe och det gjorde jag på öarna. Mycket vackert väder och flera av gossarna spelade och vi sjöng, lekte ringlekar och hade roligt. Den sommaren gick så fort och jag gick så många gånger den långa vägen till och från Kville. Efter en lång arbetsdag, som började klockan sex på morgonen och slutade klockan tio på kvällen många gånger, efter att ha sprungit och expedierat hela dagen, gå ner till Fjällbacka och dansa till fram på småtimmarna, det var ju alldeles oförsvarligt. En gång höll jag på att dansa fyra nätter i rad. Men sådan är ungdomen! Tänk att man kunde vara på dum! Vad jag många gånger sedan, när jag inte kunnat lägga mig för barn eller för sjukdom, om jag varit aldrig så trött att när jag kunde få sova, inte gjorde det.

Emellertid stannade jag i Kville till den 22 augusti 1892. Frida gifte sig med Gustav Bergström, som var från Värmland. Denne arbetade hos Fridas bror Carl i Fjällbacka och nu blev det bestämt att Gustav och jag skulle byta plats. Han skulle arbeta med Frida och jag hos Carl. Setterlinds var nog den största affären i Fjällbacka och det var förfärligt mycket att göra.
Klockan fem måste jag ner i boden och väga upp varor för dagen och bära varor i alla lådor. Så var det till att hålla på till klockan tio-elva på kvällen. Skynda sig att slänga is sig lite mat och så ner igen. Där var också byteshandel, men så mycket som i Kville var det ju inte. Vi sålde på den tiden mycket garn både till fiskeredskap och till vävning. En bunt oblekt garn kostade 1,50 kr. Annars hade Setterlind allting att sälja han också. Så det gick inte att vara snygg och fin inte. Målarfärg, kol, salt, sill, fisk, mjöl, skodon, manufaktur, specerier. Var det kallt på Kville så var här ännu värre. Jag hade stora frostsprickor i händerna och fötterna så blodet flöt. Vi hade en kakelugn på kontoret som vi eldade i lite ibland, men det hjälpte ju ej. Dörrarna stod öppna ned mot sjön och ut mot gatan. Det saltades sill i magasinen och skulle ju sillen bäras in från bryggan och vi hade alltid något att gå efter i magasinet och folk som kom stängde aldrig dörrarna. Affärsmännen hade också blivit sillsaltare. Setterlind hade hela magasinet fullt med sill och silltunnor och silltöser. Jag var ute och dem på brännvin ett par gånger på dagen. Då blev det luft i luckan.

Vintern 1892-93 var rysligt kall. Hela fjorden låg frusen och kölden gick ända ner till 32 grader. Mjölet tog först slut. Det var inte någon annan råd än att få någon att köra landsvägen till Uddevalla efter mer. Olle i Bräcke körde då, men han kunde inte ta mer än tre eller högst fyra säckar på släden. Det blev dyrt mjöl. Bohusbanan var då inte ens påtänkt. Vi kunde inte få hem varor annat än med båt och isen låg ända ut till Väderöarna. Tänk vad svårt de hade det på Väderöarna på den tiden. Inte motorbåtar, inte telefon, bara en liten segelbåt. Någon stor båt kunde de inte ha på Väderöbod därför att den fick inte vara större än att den gick att lyfta upp på land, eftersom där inte fanns någon hamn. Lotsbåten på Väderöarna var ju stor, men det var ofta hårt väder och nu när hela sjön låg, vad skulle de ta sig till? Vi hade börjat undra hur de hade det med mat där ute. Det var rätt så länge sedan de var iland. Just när vi står och pratar kommer det fyra-fem lotsar in genom dörrarna. Istapparna hängde i skägget på dem. Med spänner och korgar, pigglänsar hade de dels gått, dels dragit en båt mellan isstyckena. Men nu gällde det att de fick något varmt i sig. De var nästan stelfrusna och så expediera dem fortast möjligt. De skulle ge sig iväg på natten igen. Det var månljust och så var de rädda att isen skulle gå upp. Det har visst så vitt jag kommer ihåg inte varit isbelagt så långt ut sedan. Men så oroliga vi var för dem när de gått! De hade kommit fram på förmiddagen dagen därpå. Det dröjde sedan inte många dagar så gick isen upp och de kunde segla till iskanten. Ångbåtarna började också att gå, men de kunde inte komma längre än till Hjärterö. Det gick ju att köra varorna på isen fast det var besvärligt. Men det har vi ju fått göra många, många gånger senare också.