Välkommen till Fjällbacka

Fjällbacka kallades förr för ”Fjällbacka strand”. Det tidigaste nedskrivna namnet är Fieldbacke (från 1617). Fjället, det branta Vetteberget (76 m. ö.h.), dominerar fiskeläget. Namnet Vetteberget (eller Veddeberget) kommer från det fornnordiska ordet ”viti”, vilket betyder märke och syftar på röset på toppen. Detta tjänade i gamla tider som sjömärke eller ”vedde” (vårdkase).

Genom Vetteberget går en väldig klyfta, Kungsklyftan, så kallad efter Oskar II:s besök i Fjällbacka 1887. Hans namn finns ristat på bergväggen vid klyftans norra öppning. Tidigare hette den ”Ravneklåvan” efter de korpar (ravn = korp på fornsvenska), som höll till där.

Man kan gå genom klyftan från Ingrid Bergmans Torg eller från Håkebacken, där det också fick en trappa, som leder upp till bergets krön. Där uppifrån har man en fantastisk utsikt över skärgården. Det finns också en gångväg över berget, ”Vettebergsleden”.

Historia

Lämningar från stenåldern, bronsåldern och järnåldern

Låt oss börja från början. Man har hittat stenåldersboplatser på södra sidan av Vetteberget. Ovanför Terassgatan i Sälvik kan man se ett stort röse, som är ca 40 m i diameter. Det är från bronsåldern, ca 1500 f.Kr., samma tidsperiod som hällristningarna i Tanum. Det finns även ett röse vid Sälviksbadets parkeringsplats som, liksom gravfältet på Mörhults Moar, är från romersk järnålder dvs. tiden 0-375 e.Kr.

Från medeltiden fram till 1658 tillhörde Bohuslän Norge. På 1200-talet regerade kung Håkon Håkonsson, kallad ”Håkon den gamle” (regeringstid 1217-1263). Han befallde, att vårdkasar skulle byggas på bergstopparna, för att kunna tändas i krigstider. Detta signalsystem kunde föra ett budskap på sju nätter från Kungälv i södra Bohuslän till Hålogaland i nordligaste Norge.

Små omålade stugor

Bönder inifrån bygden byggde de första stugorna i Fjällbacka på 1600-talet, för att kunna bo och fiska här under sommar och höst, efter att skörden var bärgad. De första husen var små låga ryggåsstugor med stampade jordgolv och de var byggda av grova stockar. När folk fick det bättre ställt, byggdes husen större: först s.k. enkelhus med ett rum och kök, sedan dubbelhus.

De målades först faluröda. Senare målades husen i ljusa färger och fick större fönster. Balkonger och verandor har byggts till senare. Det röda ”Basehuset” på N. Hamngatan byggdes redan på 1700-talet. ”Gamla Telegrafen” vid S. Hamngatan byggdes 1807 av en sjökapten. Här var det poststation 1860-1875, telegrafstation 1868-1925 och telefonstation till 1970-talet. På 1880-talet tjänstgjorde här en ung dam från Stockholm, Hilma Angered-Strandberg. Hon skrev realistiska noveller med motiv från trakten, vilka 1887samlades i boken ”Västerut”. Hon gifte sig med Hjalmar Angered, som tillhörde en koloni av konstnärer. Bland dessa fanns även Alfred Wahlberg, vars kända målning, ”Månsken över Fjällbacka”, kan ses på Göteborgs Konstmuséum.

”Fjällbacka Fiskeläge” Karta från 1694

Ortsdelarna

På Oxnäs, den lilla udden intill stenpiren ut till Badholmen, fanns den äldsta bebyggelsen från slutet av 1600-talet. Man fortsatte sedan att bygga utefter Framstranden och därefter i Backen under 1800-talet. Dessa två delar förbands genom Hällesporten, den smala gatan ovanför S. Hamngatan, vilken anlades senare. Vid Hällesporten fanns förr en grind, för att förhinda att kreaturen från Håkebacken trängde över till Backen. På ena sidan porten kallades folk ”strannar” och på andra sidan för ”backrar”. På 1930-talet, bebyggdes Håkebacken (”den höga backen”) ovanför södra hamnen.

Badholmen hette tidigare Fiskholmen. 1925 byggdes Varmbadhuset och en träbro från kajen ut till holmen. 1945 tillkom stenpiren och träbron revs. Vid pirens fäste mot Oxnäs ligger den gamla sjöboden ”Alene”, liksom ”Vahällan” där fiskare torkade sina vadar.

Hamnen med Fiskholmen omkring 1900. Holmen fick senare landförbindelse och döptes om till  Badholmen.

Sälvik ligger längst i söder, med campingplats och bad.  Namnet visar på, att sälar förr hållit till i viken.
Källvik, i Fjällbackas norra del, bebyggdes relativt sent. Namnet kommer av dialektordet: käle (kittel), som syftar på trankokeriererna, som fanns där i slutet av 1700-talet.
Den idylliska lilla ortsdelen Mörhult var fiskestrand vid Anråsälvens mynning med bodar och stugor för bönderna uppifrån älvdalen. Här har det funnits fast bebyggelse från ca 1610.
Sumpan kallas det förr ganska sanka område, som ligger mellan busstationen och COOP.
Falkeliden är bostadsområdet, som ligger på bergssluttningen öster om busstationen.
Söder om Vetteberget ligger området Kullen, med både hyreshus och villor.
Uppe på Vettebergets södra del har ett nytt villaområde växt fram under senare år.

Skolor, kyrka och kvarnar

Kyrkskolan byggdes 1876 genom en donation av köpman J. Lerén. Dessförinnan hade sporadisk undervisning skett i privathem under ledning av en gammal soldat. Skolan på Håkebacken byggdes 1904. Båda skolorna användes till 1992, då den nya skolan byggdes i byns sydöstra del. (De gamla skolbyggnaderna har idag ersatts av nya bostadshus.)
Kyrkan, med sitt enastående läge, är byggd 1892 av röd granit från trakten. Liksom ett 20-tal andra kyrkor i stiftet, är kyrkan ritad i nygotisk stil av arkitekten Adrian Peterson. Kyrkogården anlades 1907. Kyrkan restaurerades 1992 och orgeln 2001-2002.
Framför kyrkan står sedan den 2 maj 2009 en modern skulptur i glas/akvarell och sex olika sorters granit från trakten. Runt om skulpturen står sex stenbänkar, tillverkade i samma sorts granit som skulpturen. Konstnärer var Arne Isacsson (akvarell) och Pål Svensson (sten).
På Kvarnberget, norr om kyrkan, stod förr en väderkvarn. Även på Håkebacken och vid Oxnäs har det tidigare stått väderkvarnar.

När sillen kom och gick

Fisket har under långa perioder varit en huvudnäring för Fjällbacka. Under sillperioderna (de två senaste 1747-1808  och 1877-1896) var det liv och rörelse och mycket pengar att tjäna. Men när de stora sillmängderna försvann, blev folket fattigt igen. Under 1700-talet började man koka tranolja av sillen. Sådana trankokerier har funnits i Källvik, på Lilla Enerskär och på flera andra platser. Tranoljan användes bl.a. till läderfett och bränsle. Man vet, att Paris gatlyktor eldades med tran från Fjällbacka.

Vadlaget ”Råttorna” med sitt sillstänge vid Porsholmen 1894

Gustav Andersson var först i Sverige att på 1840-talet börja lägga in skarpsill i kryddsås under namnet ”Ansjovis”. Det kom snart uppföljare och 1871 fanns det sju köpmän i Fjällbackaområdet med ansjovisinläggning, som en del av yrket. 1873 tilldelades ”Fjellbacka Ansjovis” en silvermedalj vid Fiskeriutställningen i Berlin och 1878 guldmedaljen vid världsutställningen i Paris.

Fjällbackafiskarna var tidiga med att använda redskapen vad, dörj och backa och fiskade även hummer, ostron, hälleflundra, rödspotta och senare också havskräftor. I början av 1900-talet köptes engelska kuttrar för makrill- och tonfiskfiske utanför Väderöarna och på Nordsjön. På 1930-talet började trålare med tändkulemotorer (de s.k. svanarna) användas för fiske efter bl.a. räka.

Affärsverksamhet, sjöfart och stenindustri

När det 1846 blev tillåtet att ha affärer utanför städerna, blev Fjällbacka en livlig affärsplats för lantbefolkningen och det fanns små bodar i många av husen. Gatorna var från början smala stigar. De stensattes på 1870-talet med kullersten, som man ännu kan se i Majorsbacken. Omkring 1900 belades många gator med huggen sten (s.k. knott), som sedan tyvärr har täckts med asfalt.

Lastning av gatsten vis Skäret (södra Mörhult) .

Ingrid Bergmans Torg var förr omringat av fem stora magasin med en stor brygga utanför. Två byggdes i slutet av 1700-talet av Olof Falck d.ä.  Härifrån exporterades bl.a. havre till Londons droskhästar.

Handelsmagasinen vid torget.

1959 revs tre av magasinen och torget fick åter ”havsutsikt”. Två av de stora magasinen finns kvar än idag.

Under mitten av 1800-talet fanns det flera oceangående segelfartyg med Fjällbacka som hemmahamn. Nästan alla transporter gick förr sjövägen med segelfartyg, men från 1860-talet började man utrusta fartygen med ångmaskiner. Ångaren Bohuslän, som än idag syns utmed Bohuskusten, är ett minne från den tiden.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skeppades det ut sten från kajerna vid Planarne och Skäret. Det var granit från stenbrotten i närheten, vilka till stor del ägdes av ”Kullgrens Enka”. Det var mest gatsten till städerna i Sverige och Europa, men även till Sydamerika. Evert Taube skriver om Buenos Aires: ”…men kajerna var lagda med sten från Bohuslän”.

Den stora branden 1928

Den 12 maj 1928 härjade en förödande eldsvåda, som ödelade ett 30-tal hus och sjöbodar, samt många båtar, utefter Framstranden. Till slut lyckades man stoppa branden genom att spränga ett antal hus och på så sätt skapa en brandgata. Längs Södra Hamngatan byggde man efter branden nya, större, hus med källarvåning i sten.

Förödelsen efter branden 1928

Skärgården

Övärlden utanför Fjällbacka är mycket speciell och rik på historia. Vid det lilla skäret Gudmund strax utanför hamnen förliste enligt hörsägnen den siste katolske prästen ”Herr Gudmund” år 1536.

På Stora Enerskär begravdes ett 20-tal personer, vilka dog i kolera 1834 och 1859, samt ett antal okända drunknade fram till 1907. Sommaren 1993 satte Föreningen för Fjällbacka upp en minnesten här och kyrkan reste ett kors.

På Lilla Enerskär står några ca 100 år gamla sjöbodar, samt en vadbock för torkning av vadar.

På Stensholmen anlades en kyrkogård för sjömän, som drev iland efter det stora Skagerackslaget den 31 maj 1916. Bland dessa fanns den tyske författaren Johann Kinau med författarpseudonymen Gorch Fock. En av hans böcker, ”Seefahrt ist not”, är delvis självbiografisk och har filmats med samma namn.

Krigskyrkogården på Stensholmen.

På många öar, t.ex. Valö, Korsö, Fläskö, Kalvö, Musö och Dyngö, har det bott fiskarfamiljer med små jordbruk – totalt flera hundra personer. På Kalvö och Dyngö fanns under många år ambulerande skola.

På Florö höll Mor Abela krog från 1830-talet till 1884. Senare byggdes här en kaptensgård med stora sillmagasin och detsamma skedde på Hjerterö.

Väderöarna är en skärgård för sig, knappa 8 sjömil (ca 13-14 km) från land. Här fanns det tidigare en lotsstation med så många familjer, att det hölls ambulerande skola. Idag finns ett värdshus på Storö.

På Väderöbod finns numera en modern fyr. Den stora lanterninen från den gamla Heidenstamfyren, som togs ur bruk 1965, finns bevarad på Fjällbackas hembygdsmuséum, Nestorsgården. På detta lilla museum finns även intressanta gamla jordbruks- och fiskeredskap, samt föremål från tidig industri och handel.

I parken invid torget står en staty av Ingrid Bergman (1915–1982), gjord av konstnären Gudmar Olovsson och uppsatt 1983. Ingrid Bergman tillbringade många somrar i sitt sommarhus på Dannholmen, tillsammans med dåvarande maken, teaterförläggaren Lars Schmidt (1917-2009). Ingrids sista önskan var, att få sin aska spridd utanför ön och så skedde också. Även Lars aska är spridd i samma vik på Dannholmen.

Lars och Ingrid på väg till Dannholmen.

Fjällbacka av idag

Samhället har cirka tusen åretruntboende och ett stort antal personer, som har valt att vara s.k. ”delårsboende”.

Det finns en större industri, Tetra Pak, och ett stort antal mindre företag. Många pendlar till jobb på andra orter.

Det finns inte längre några stora sillstim och även tillgången på annan fisk har minskat. De stora fiskebåtar, som förr hade hemmahamn här, är borta. Istället finns det i dagens Fjällbacka ganska många kustfiskare, som framgångsrikt fångar havskräfta (burfiske) från mindre båtar.

Det lokala biblioteket har en särskild avdelning för bohuslitteratur, bl.a. Hilma Angered-Strandbergs ”Västerut”, Artur Uhrbergs ”Skisser från Väderöarna”, Inger Rudbergs ”De levde på Fjällbacka strand”, boken ”Kville Härad” och Karl-Allan Nordbloms ”Väderöarna” och ”Inomskärs”.