Modern Historia

Fjällbackas tillkomst och namn

Fjällbacka samhälle har antagligen fisket att tacka för att det blev till. Det var fiskare som fann platsen lämplig att bo på. Namnet kommer sig av att det ligger i backen under ”fjället”, dvs det 76 meter höga och branta Vetteberget som dominerar samhällsbilden. När stranden började bebyggas är inte känt, men en av de äldsta kartorna är daterad 1694 och beskriver ”Fiällebacke fiskeläggie”. Man kan se att redan på 1600-talet var området från Ingrid Bergmans torg i norr till och med Oxnäs i söder bebyggt med ett tjugotal hus.

Antagligen fanns redan då de små fiskelägena Sälvik och Mörhult, som idag är integrerade i Fjällbacka.
Ett halvt århundrade senare, 1742, besökte Pehr Kalm samhället och beskrev det då som ”ett fiskar näste, der en stor hop fiskare bo”. Fjällbacka hade då ungefär samma utsträckning.

Följande namn har passerat genom åren enligt bokserien ”Ortnamn i Kville Härad”:
Före 1881 var det upp till var och en att stava namnet som man själv tyckte lät bäst men nedanstående var dom vedertagna.

Sillfisket

Det var vid den stora sillperioden som började ett tiotal år efter Kalms besök, och varade till århundradets slut, som samhället expanderade på allvar och byggandet tog fart. En ny stadsdel kom då till – Backen – hela det område som ligger i slänten nedanför kyrkan.

Vid mitten av 1800-talet hade Fjällbacka vuxit ytterligare och i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns beskrifning från 1842 sägs samhället vara ”länets lifligaste fiskeläge”.

Det är från den här tiden handeln får sin stora betydelse för Fjällbacka och det blev ett centrum för såväl traktens landsbygd som skärgård.

På 1870-talet kom sillen åter. I skärgården utanför Fjällbacka inleddes en ny stor sillperiod, och fisket innebar att de salterier, sillexport, silloljeindustri och konservfabriker som fört en tynande tillvaro sedan förra sillperioden åter växte upp. Man uppskattar att antalet anläggningar till så många som ett 40-tal.

Det var vid den här tiden som en konservfabrikör i Fjällbacka uppfann den kryddade skarpsill som fick namnet ”ansjovis”. Silloljan exporterades som bränsle till bland annat gatljus i Paris och andra metropoler. Grumset som blev restprodukt användes som gödsel, ”guano”, och på så vis kom även den till nytta.

Sjöfarten

Vad gäller handelssjöfarten blomstrade den vid samma epok. Det var sillfisket som skapade den ekonomiska plattformen för de många rederier som fick sin bas i Fjällbacka. Ett stort antal fartyg hade sin hemmahamn på orten. 1880 bestod fraktflottan av 1 stålfartyg, 4 barkar, 2 briggar, 3 skonare, 2 slupar och 2 jakter.

Det var förhållandevis stora fartyg, om man jämför med andra samhällen i regionen.

En lotstradition i de inflytelserikaste familjerna bidrog till framgångarna inom sjöfarten genom att man hade folk som hade kunskaper inom navigation. För skeppare och lotsar handlade det förr inte om att läsa sjökort utan om att vara ”känd man”. Kunskaperna fick de genom muntlig tradition, och memorerade.
De som seglade i långfart, väster om Lindesnäs, var tvungna att ha examen, de fick titeln ”koopverdie captain”, ett nederländskt låneord som betydde civil sjökapten.

En koopverdie skeppare som slog sig ner i Fjällbacka fick stor betydelse för utbildningen av sjöbefäl, och för ortens storhet inom handelssjöfarten under cirka ett decennium.

Stenindustrin

Efter en blygsam inledning på 1890-talet, fick brytning och förädling av sten stor betydelse för Fjällbacka från sekelskiftet och fram till 1940-talet.
Företaget Kullgrens enka AB hade kontor i samhället, och bergstäkter lite varstans samt ruinen av ett kruthus på Slaktarudden vid Sälvik minner om den här epoken.

Utskeppning av stenen utgick från ”Planarna”, ett område nedanför Badis som idag döljs under den stora betongkaj vilken de senaste åren använts för virkesutskeppning.

Av Karl-Allan Nordblom