Sillfisket i Bohuslän
Hur länge sillfiske förekommit i Bohuslän vet man inte med säkerhet, då det inte finns dokumenterat förrän tidigast på 1500-talet.
Eftersom sillfiske i den formen som förekom under sillperioderna hade en närmast industriell karaktär, är det knappast troligt denna naturtillgång tillvaratogs i någon större utsträckning i det tidigare bondesamhället, där fisket varit att betrakta som rent husbehovsfiske.
Under 1500- och senare kunde ju en växande industriell utveckling skönjas, då den tilltagande sjöfarten längs kusterna gjorde transporter möjliga.
En sådan industriell utveckling bidrog i allra högsta grad sillfisket till.
Sillperioderna kom med relativt jämna mellanrum och varade i grova drag ca: 20/30 år.
Sillen gick in i skärgårdarna i sådana mängder, att man kunde stå på land och ösa upp fångster med håvar.
Eftersom sillen ju är en mycket fet fisk kom man på att man kunde utvinna olja ur den. Man behövde olja till lampor, till bearbetning av skinnprodukter, till kosmetika och även till dåtidens läkemedel.
Den växande kustsjöfarten med lite större fartyg gjorde att t.o.m. export blev möjlig. Hansan hade redan tidigare fraktat sill från skånekusten till Tyskland och Holland men när Hansan började förlora sin betydelse, delvis p.g.a. konkurrens den nordiska handeln, växte den inhemska handeln sig starkare och starkare.
Man transporterade sill i alla tänkbara former. Det var färsk sill, saltad sill och inte minst sillolja. Sillolja utvanns av att man kokade sillen i stora kittlar, varvid oljan från sillen flöt upp till ytan, där den skummades av och fylldes på tunnor.
Man räknar med att den första betydande sillperioden var 1563-1590.
Eftersom Bohuslän under denna tid var danskt, uppbar danska staten en inte föraktlig skatt på denna verksamhet.
Sillfisket betydde en oerhörd uppgång för Bohuslän rent ekonomiskt.
Efter den stora sillperioden i slutet på 1500-talet tog sillen slut i skärgården. Välstånd övergick i armod och många fick lida nöd, speciellt dom som trodde att det skulle vara för evigt.
En del lönearbetare som dragits till Bohuslän av ”sill-febern” blev kvar utan möjlighet att försörja sig och nöden var påtaglig på många håll.
Eftersom sillen dröjde ända till 1660-talet med att dyka upp igen, kan man tänka sig att det fattiga Bohuslän, i freden i Roskilde 1658 betingade ett betydligt lägre värde i kohandeln då Bohuslän slutligen blev svenskt.
1658 är ett bra årtal att ha som riktlinje när man behandlar Bohuslän. På något sätt är det en skiljelinje mellan den nyare tiden och den gamla.
Den nya sillperioden, vilken skulle komma att bli mycket betydande för kustsamhällena tillförde ett betydande välstånd, även om även det skulle bli relativt tillfälligt. Dock kunde den på inget sätt mäta sig med 1700-talets, 1747-1809, då sillen vällde in i skärgården och gav enorma fångster med ofantliga intäkter.
Man hade då utvecklat fiske med landvadar. Det finns dokumenterat att en sådan landvad kunde rymma 2000 hektoliter sill och det fanns i Bohuslän mellan 350 och 400 sådana landvadar.
Det tillverkades stora mängder sillolja i Fjällbacka och i Fjällbackas skärgård vilken till stor del gick till export fraktade av skutor från Fjällbacka.
Släktnamnet Falck dyker ofta upp i Fjällbacka.
Denne kapten Falck var förutom kapten med ett flertal skutor, även en betydande handelsman. Det berättas att han fick ett kontrakt med Paris kommun på sillolja runt sekelskiftet, vilket innebar att gatlyktorna i Paris eldades med sillolja från Fjällbacka skärgård.
1700-talets arbetsinvandring från stora delar av västsverige påverkade Bohuslän och inte minst Fjällbacka i hög grad. Busliv och skörlevnad hörde till bilden och kyrkan mobiliserade krafttag mot det syndiga levernet som levdes i Bohuslän. Den schartauanska fundamentalistiska trosåskådningen blev tongivande och dominerade ända långt in på 1900-talet.
Det skulle dröja ända tills i slutet på 1800-talet, eller närmare bestämt 1877 innan sillen kom åter. Denna period varade tills 1904.
Lasse Lundberg
