Karl-Allan Nordblom

Hummerfiske och vardagsliv, referat från en uppslitande rättegång och bebyggelsehistoria samsas med fåglar och växtligheten ovanför och under vattenytan.

Boken ger läsaren massor av fakta och historia om Väderöarna, samtidigt som den förmedlar en personlig och poetisk helhetsbild av företeelsen Väderöarna: En plats att hitta sig själv på, nära naturen utan några avancerade bekvämligheter bland de kala bergen, himlen, havet och den obrutna horisonten.

För den som redan är bekant med Väderöarna, och det är många, bjuder boken sannolikt på mångahanda nyheter i form av forskning, fakta och bilder. Här finns aldrig tidigare publicerade målningar, skisser och fotografier, ritningar och kartor. Den äldsta byggelsen på Storö redovisas i bild och text. Den som undrar var namnet Väderöarna kommer från får sitt lystmäte och det famösa ”Westbeckmålet”, en rättegång som en gång skakade Kvillebygden refereras grundligt.
Boken innehåller även ett nytt register över sjöolyckor bland Väderöarna mellan 1707 och 1913.

Författare, illustratör och ledsagare på färden är Karl-Allan Nordblom, född 1954 och bosatt i Fjällbacka. Hans förfäder är lotsar tio generationer tillbaka. De sista fyra var stationerade på Väderöarna, där Karl-Allan bodde under barndomen när hans far var lotsförman på Storö.
Karl-Allan har även en mångårig erfarenhet som yrkesfiskare i farvattnen runt Väderöarna.

Utdrag ur boken, inledningen till kapitel 15:

Femtonde kapitlet

Westbeckmålet

Eternal Father! strong to save

Whose arms hath bound the restless wave,

Who bidde´st the mighty ocean deep

It´s own appointed limits keep

O hear us when we cry to Thee

For those in peril on the sea.

William Whiting.

Vers 1 ur psalmen Eternal Father, strong to save, ofta använd vid begravningar till sjöss.

När man skriver om Väderöarna kommer man inte förbi skeppsbrott och haverier. De svåra navigationsförhållandena var den viktigaste orsaken till att öarna blev bebodda. Dessutom är det till stor del förlisningarna som gett dokumentation om Väderöarna.

Vid läsning av en liten skrift av Allan Olsson på Kiddö som beskriver förlisningar i Väderöarna mellan 1777 och 1910, kan jag konstatera att han nämner inte mindre än 58 skeppsbrott av olika slag. Därutöver kommer alla fartyg som försvann vid Väderöarna utan att lämna spår efter sig, tragedier som utspelats utan några mänskliga vittnen.

Som exempel skrev Magistraten i Strömstad som ett tillägg till sin Berättelse om 1833 års strandningar: ”Det är all anledning att förmoda, att ganska många Fartyg här på kusten förolyckats med man och allt, utan att man derom fått vidare kännedom”.

En väl igenkorkad flaska som hittades innanför Väderöarna vid Vedholmen 30 januari 1872. När den öppnades fann man den innehålla ett papper med följande väl bibehållna text:

Finska barkskeppet Rurik – hemma i Åbo, war den 24 januari i närheten av Nidingarna i regn och snötjocka samt hård storm från sydost; kalladt av besättningen till sista företaget – att hålla bön, emedan vi anser det skulle wara de sista timmarna, tog avsked på detta sätt av hemmahörande.

Må gud beskydda all

Otto Brandt

K.F. Grönros H.A. Eklund

Hur som helst räcker det gott att läsa Allan Olssons sammanställning som – i sin torra och kortfattade form – ger en fasansfull insikt om havets skoningslöshet och de villkor sjöfolk hade förr.

Här skall nu berättas om en förlisning i Väderöarna som i sin förlängning fick långtgående konsekvenser för de flesta inblandade, inte minst för Väderöarna som lotsplats; det så kallade Westbeckmålet.

En händelse som i sig var tragisk, blev tändande gnistan till en storslagen fejd mellan två före detta vänner och kompanjoner.

Ett fartygs undergång med man och allt utgjorde den makabra fonden i en dramatisk kraftmätning och fäktning mellan två av bygdens starka män; distriktschefen för dykeribolaget Jonas Westbeck och lotsåldermannen på Väderöarna Jonas Berggren.

Berättelsen som den föreligger här bygger till största delen på rättegångsprotokoll och har ingredienser som skulle kunna vara innehållet i en roman av Emelie Flygare-Carlén. Faktum är att hon också med all säkerhet hade hört om händelsen; hennes bror var hovrättsjurist i Göteborg och gjorde ofta research åt henne. Intressanta rättsfall användes flitigt för att ge autentisk bakgrund för romanerna och som uppslag till intriger.

I romanen Ett köpmanshus i skärgården som utkom 1861, ganska exakt trettio år efter Westbeckmålet, finns följande avsnitt som inte kan syfta på någon annan än den åldrige Gabriel Sandmark. Sandmark som spelade en inte oväsentlig roll i dramat:

”…besöka vi nu den plats, som i sin vilda storartade enslighet inger trygghet åt dem, som blivit vana vid brottningen mellan bränningarna och fartygen, mellan Guds verk och vanmäktiga människoverk. Vi titta in i lotsgubbens stuga på Uvklippan.

Den var icke nu mera lotsstation, ty den gamle hade tagit avsked från det lika ansvarsfulla och mödosamma som otacksamma och lönlösa lotsyrket. Men stugan hade han fått behålla, och ännu var hans kraftfulla brunbarkade hand i stånd att sköta rodret, då han av egen fri vilja och människokärlek blottställde sitt liv för att rädda andras. Och med stolthet kunde han säga, att hans säkra öga hållit månget skepp uppe, då de svarta händer, som påstås uppsticka ur de vitskummande störtsjöarna kring Väderöarna, redan varit färdiga att neddraga det i djupet”.

Eftersom romanen utspelar sig i bygden och skärgården runt Fjällbacka, använde sig naturligtvis Flygare-Carlén av ingredienser från miljön, människor och händelser i Fjällbackatrakten. Den som är intresserad av lokalhistoria känner igen mycket. Fartyget Goethes strandning i Väderöarna 1855 till exempel, där skepparen J. Hammars dotter enligt traditionen blev ihjälslagen och rånad av ortsbor. Man lär ha huggit av henne fingrarna för att ta hennes ringar. Hon ligger enligt samma tradition begravd på Sandryggen och går igen som vita frun, en ”god” gengångare som sätter blodiga märken på fönsterrutor med sina fingerstumpar och varnar för dåligt väder.

Skepparen som mist sin dotter och samtidigt skeppskassan är en central berättelse i Ett köpmanshus i skärgården.

Alltnog; tragedin började den 11 augusti 1829 när den danska spannmålslastade jakten Maria från Hadersleben i Flensburg, förd av skepparen J. J. Ifwersen, strandade vid Skitrarna sydväst på Väderöbod. Alla ombord omkom.

Dykerikommissarien i Strömstads dykeridistrikt, fänriken Jonas Westbeck i Taskan på Hamburgö, anmälde misstankar om att Lotsarna på Väderöarna skulle ha begått nidingsverk, vrakplundring och försumlighet i tjänsten i samband med förlisningen.

Lotsdirektören i västra distriktet O.M. Dreutzer instämde då Westbeck till domstolen för att han skulle styrka sina anklagelser – som om de inte kunde bevisas – skulle vändas mot Westbeck själv.

Lotsdirektören konstaterade i ett brev till sin överordnade att det råder personlig ovänskap mellan lotsarna och Westbeck.