Sägnen om den flygande Holländaren

är kanske en av de flitigast berättade sägnerna utefter vår kust, inte minst i Fjällbacka. Här återges den efter Carl-Martin Bergstrands ”Bohuslänska sägner” (Göteborg: Gumperts förlag, 1947).

”En gång såg jag själv den flygande holländaren. Det är så sant som jag lever. Far hade en kvarn på Oxnäsberget. Far höll på att mala säd. Ibland brukade jag hålla till hos honom i kvarnen. En dag, när jag gick hem därifrån, fick jag se en stor, vacker fullriggare. Han kom in vid Valö och så styrde han söder ut mot Korsö. Det gick för fulla segel. Det var så dags att det redan hade börjat skymma, så alla lanternor var tända på fullriggaren. Jag ville att far skulle se detta, så jag ropade på honom. Men när jag ropade, så försvann hela synen. Far trodde, att jag hade narrat honom och blev ond. Men när jag hade fått tala om allt om fartyget, sa han: ‘Du har nog rätt, min gosse, det är den flygande holländaren, du har sett. Nu ska jag göra fast vingarna på kvarnen, för vi har strax hårt väder att vänta.’ Det dröjde inte, förrän det hårda vädret kom, och det blev så pass hårt att vingarna blåste av kvarnen, fastän de var fastsurrade.”