Hilma Angered-Strandberg

1855-1927

Se här om pjäsen som har premiär 1 juli -98.

Hilma Angered-Strandberg var en framstående skönlitterär skildrare av Fjällbacka, men har länge varit praktiskt taget bortglömd.

Hon är väl värd att kommas ihåg, och detta inte bara för att hon gett en ovärderlig skönlitterär skildring av Fjällbacka. Hon var också en pionjär när hon skildrade svensk-amerikanskt liv i USA. Hennes eget liv var stormigt och innehöll tvära växlingar.

Hilma Strandberg, som hon hette som ogift, föddes i en borgerlig miljö i Stockholm 1855. Hennes far Carl Gustaf Strandberg (1825-1874) var justitieråd och ”vitter författare”, dessutom ledamot av Svenska akademien. Även en kusin till fadern, den mera kände författaren Carl Vilhelm August Strandberg (1818-1877), mest känd under signaturen ”Talis Qualis”, var akademiledamot (han författade bl.a. Kungssången). När föräldrarna dog skaffade sig Hilma trots sin högborgerliga bakgrund en yrkesutbildning – hon avlade telegrafistexamen. Detta var ett av ganska få yrken som vid denna tid stod öppna för kvinnor.

1883 kom den 28-åriga Stockholmsdamen som telegrafist till Fjällbacka.

I boken ”När vi började”, en samling ungdomsminnen av svenska författare utgiven på Ljus förlag 1902, medverkade Hilma med uppsatsen Min väg till diktning. Hennes berättelse där är högintressant för alla Fjällbacka-intresserade. Hon berättar om sin ankomst till Fjällbacka och vad hon upplevde under sina år där.

Ett citat ur hennes uppsats:

”Vid denna tidpunkt kom jag nämligen att bosätta mig i skärgården. Redan förut hade jag för längre eller kortare tid vistats där och från första stunden erfarit något alldeles särskildt vid beröringen med dess natur och folk. Men långsamt som lifsafgörande intryck alltid stadgat sig hos mig, hade jag snarare trängt tillbaka än uppmuntrat de fordrande gästerna. Ty fordrande var just hvad det var – lifvet på de öde skären. Dessa karga, men i grunden lefnadskäcka människor, som rätt inför mina ögon förkrymptes af svält och tyranniskt prästavälde – dessa vintrars isande tystnad, blott afbruten af nordvästens skärande häxkörer – vårarnas sjuka längtan – somrarnas egendomliga besvikning, då allt det åtrådda ljusa, lätta städse drog stranden förbi, aldrig landsteg, aldrig blef kvar, endast ett ögonblick visade sig lockande och frustande på den silfverblå fjorden för att genast åter glida ut, mot obekanta mål – höstarna: den blygråa, lömska sjön, den fattiga heden med sin glesa vissnande ljung, sina isgråa, skrofliga knallar, där himlen låg öfver maraktigt tryckande, medan blåsten for eggande intill galenskap om i blodet – det kunde slita i ens innersta detta, det tvang till att ändtligen taga ett djupt tag i mitt eget själf.”

Hilma hade redan i flera år skrivit. Hennes debutbok var en diktsamling utgiven under pseudonymen Lilian, en bok hon senare helst inte ville tala om. Hon hade också börjat skriva noveller, som bl.a. publicerades i Göteborgs-tidskriften ”Illustreradt året om” – även där skrev hon under pseudonym. Hennes tidiga skrivande var romantiskt och ganska schablonartat. Mötet med Fjällbacka, dess natur och dess människor ändrade snart inriktningen på Hilmas författarskap.

Hon skrev novellen Nitälskan och fick den publicerad i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. I novellen benämns Fjällbacka Fjällkil. Den handlar om en fiskare som tar sig ett glas för mycket och av denna anledning vägras nattvarden i sockenkyrkan. Hilma byggde historien på vad hon hört berättas om den legendariske prosten Johan Henrik Holmqwist i Kville (som hade avlidit 1879).

Problemet var att Fjällbackaborna kände igen historien och utan större svårighet kunde identifiera de inblandade personerna. Nu förstod Hilma snart att hennes ställning i samhället blev svår. Många slutade hälsa på henne. Man ansåg att hon hängt ut samhället och dess invånare i tidningen. Vid ett tillfälle var stämningen så hätsk att hon fick en varning om att några personer tänkt kasta sten på henne.

Hon tog ett års tjänstledighet och arbetade på Handelstidningen i Göteborg. Men när hon återkom till Fjällbacka fann hon att stämningen inte hade ändrats till hennes fördel. Hon anklagades nu också för att förlöjliga ortsborna – anledningen var att hon skrev replikerna på dialekt. Trots motståndet samlade Hilma sina Fjällbacka-noveller och gav ut dem i volymen Västerut 1887. Boken fick fina recensioner och många år senare skrev t.ex. litteraturhistorikern Sverker Ek om ”den starka boken Västerut, en av de pålitligaste allmogeskildringar vi äga, och samtidigt ett vackert självbiografiskt dokument genom de återkommande, till frihet och klarhet kämpande unga kvinnokaraktärerna”.

Hilma mötte nu en ung artist, Hjalmar Angered, medlem av en konstnärskoloni som vistades i Fjällbacka. Han utvandrade till USA 1888, och Hilma följde efter honom dit. Intrycken från de sex åren i USA använde Hilma senare i tre böcker, som räknas som de första verkliga svensk-amerikanska emigrantskildringarna. Det var hårda och svåra år, paret slet ont och förlorade två små barn. De återvände till Sverige och bodde sedan bl.a. på Mösseberg, men bekymren följde dem även i Sverige. Hilma fortsatte att skriva, men blev redan i sin livstid ganska bortglömd. Först på senare år har hon uppmärksammats igen, bla. i det stora verket Nordisk kvinnolitteraturhistoria.

Böcker av Hilma Angered-Strandberg:

I dur och moll : smärre dikter (1886, under pseud. Lilian)

Västerut (1887, ny utgåva 1907)

På prärien (1898)

Den nya världen (1898)

Från det nya och gamla landet (1899)

Lydia Vik (1904)

Under söderns sol (1905)

Trollmark och andra berättelser (1907)

Ödesglimtar (1908)

Hemma (1912)

På bygator och alpvägar (1915)

Barbarens son (1924)

Läs mer om Hilma Angered-Strandberg:

I Fjällbacka-Bladet nr 19 (1965) skriver Sverker Stubelius om novellen Rönnen i fjällväggen och i nr 31 (1971) skriver Birger Pettersson om några förebilder till novellernas gestalter.

På s. 520-523 i hembygdsboken ”Kville härad” (1985) har Inger Rudberg och Bengt Widehag skrivit om Hilmas tid i Fjällbacka och uppståndelsen kring boken ”Västerut”.

Inger Rudberg har också skrivit om Hilma i Fjällbacka-Bladet nr 80 (1996) och i tidskriften Sverige-kontakt, nr 3/1984 och nr 1/1985.

Den framstående svensk-amerikanske historikern H. Arnold Barton har i tidskriften ”Scandinavian studies” nr 4/1994 en artikel med titeln ”Hilma Angered-Strandberg and the Swedish American’s appearance in Swedish literature”.

I ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria”, band 2 (1993) skriver Brita Nordlander en uppsats med titeln: ”Begär att dikta – om Hilma Angered-Strandberg”.

Johannes Rudberg

Se också Göteborgs-Postens artikel söndag 7 juni -98.