Ingrid Bergman

Vem var Ingrid Bergman egentligen? Vi vet att hon hade en enastående karriär och hon tillbringade många somrar på Dannholmen, men hur såg hennes karriär ut och varför blev Dannholmen en så viktig plats i hennes liv?

Ingrids liv kan delas in fyra olika faser. Uppväxt och karriär i Sverige, åren i USA, tiden i Italien samt de sista 25 åren i Europa och Dannholmen. 50 av de 67 av sina levnadsår tillbringade hon framför filmkameran eller på scenen.

Nedan kan du läsa historien om hennes liv. Därefter följer även ett antal bilder från hennes tid i Fjällbacka. Alla bilder är klickbara. Bilderna är tagna av Algot Torewi & John Johansson.

Uppväxt och starten på karriären i Sverige

Ingrids Bergman föddes 29 augusti 1915. Hennes mor Frieda var tyska och tillsammans med sin far Justus växte hon upp på Östermalm i Stockholm. Båda föräldrarna dog när Ingrid var mycket ung och hon växte upp med släktingar istället.

Fadern var en drömmare, han älskade film och musik och livnärde sig på en butik där han sålde filmkameror till amatörer och proffs. Med sitt intresse för kultur bidrog han till dotterns yrkesval.

Ingrid kom in på Dramaten 1933, bara 18 år gammal. Året efter stod hon som förstaårselev på scenen mot Edvin Adolphson i pjäsen Ett brott. Samma år introducerades hon för tandläkaren Petter Lindström som hon senare gifte sig med. Redan efter ett år på Dramaten avslutade hon sin utbildning. Hon hade då spelat in sin första film – Munkbrogreven – och hade kontrakt på fler filmer. Dramatens dåvarande chef blev ursinnig då han såg en begåvad skådespelerska ge upp sin karriär inom teatern för att istället gå till filmen.

Så kom 1936, ett mycket betydelsefullt år för Ingrid. Det var då hon spelade in den film som skulle förändra hennes liv Intermezzo med Gösta Ekman. Detta var även året då hon gifte sig med Petter Lindström.

Ingrids skådespeleri imponerade tidigt på producenter och motspelare. Hennes spontana och naturliga sätt att agera framför kameran gjorde att hon i recensionerna ofta överglänste de redan etablerade motspelarnas prestationer.

Intermezzo visades även i USA med premiär i New York på julafton 1937. Ingrid Bergman blev stjärna över en natt och hyllades i den amerikanska pressen. Tidningen Variety skrev ”hon är en begåvad och vacker skådespelerska som gjord för Hollywood”. Filmen uppmärksammades av David O. Selznick, en legendarisk amerikansk filmproducent. Hans talangscout Kay Brown skickades till Stockholm för att erbjuda Ingrid ett sjuårigt kontrakt med Amerika och Hollywood, något hon också nappade på.

Tiden i USA

Den 20 april 1939 klev Ingrid av fartyget som tagit henne till New York. Första mötet med Selznick kunde blivit det enda. Han var förbluffad över hennes längd, han gillade inte hennes efternamn, hennes ögonbryn var för grova och tänderna behövde åtgärdas. Ingrid svarade lika naturligt och spontant som alltid – hon var nöjd med sitt namn och allt det övriga och att hon kunde ta första båt tillbaka till Europa om det skulle vara på det viset. David O. Selznick föll totalt för Ingrids uppriktighet efter detta möte. Hon var uppenbarligen den första stjärnan som Selznick inte rådde på.

Ingrids karriär i Hollywood varade mellan 1939–1949 och gjorde henne både legendarisk och nästan helgonförklarad. Bland alla filmer hon medverkade i kan nämnas:

• Nyinspelningen av Intermezzo med Leslie Howard,
• Dr Jekyll och mr Hyde med Spencer Tracy,
• Casablanca med Humphrey Bogart,
• Gasljus med Charles Boyer.

För den sistnämnda filmen fick Ingrid sin första Oscar, och hon vann också en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll. Vid denna tid hyllades hon som Amerikas främsta skådespelerska. Hon blev nästan kanoniserad – något som kunde vara förödande och svårt att leva upp till i den fortsatta karriären. Ingrid tog som vanligt det hela med ro och tog ingen större notis om detta.

1943 spelades Casablanca in och blev en megasuccé. Ingrid förstod dock aldrig varför hon kom att så starkt identifieras med just den filmen. Hon tyckte att många andra filmer hon gjorde vida överglänste denna. Filmen vann tre Oscar.

Året efter – 1944 – jobbade Ingrid för första gången med Alfred Hitchcock i filmen Trollbunden. Hitchcock skulle komma att bli en livslång vän.

Med Klockorna i St Mary, där hon spelade nunnan syster Benedict, blev hon ytterligare hyllad. Hon sattes på piedestal och utnämndes av pressen som den amerikanska idealkvinnan. Hon till och med kom att kallas Saint Ingrid.

Nästa film med Alfred Hitchcock blev mästerverket Notorious. Vid slutet av 1945 släpptes tre filmer inom loppet av 5 veckor, Trollbunden, Saratoga Trunk och Klockorna i St Mary. Hon dominerade den amerikanska filmscenen totalt och fick under denna period 25 000 beundrarbrev i veckan.

Maken Petter Lindström sökte samtidigt karriär i USA och började utbilda sig inom kirurgi. Han flyttade till Rochester med dottern Pia som togs omhand av en barnflicka. Ingrid lämnade i perioder Beverly Hills för att förenas med familjen.

Tiden i Rochester blev dock en enda lång väntan och Ingrid hade tråkigt. Hon fördrev tiden med stickning. Kännetecknande för Ingrid var att hon trivdes bäst när hon arbetade. Då var hon outtröttlig och alltid livligt deltagande i debatten, full av självförtroende. Privat uppfattades hon som blyg och tillbakadragen.

Äktenskapet med Petter blev allt sämre. Han delade inte Ingrids intressen men sedan flera år hade han tagit kommandot över Ingrids kontrakt, hennes val av engagemang och vid denna tidpunkt förminskat hennes eget inflytande över stort och smått, även frågor i det dagliga familjelivet. I slutet av 1944 bad Ingrid om skilsmässa. Han vägrade och det skulle dröja sex år innan deras äktenskap var upplöst.

Våren 1946 i New York umgicks Ingrid med dokumentärfotografen Robert Capa. Han uppmanade henne att se en europeisk film som omväxling till Hollywoodfilmerna. Capa föreslog Rom – öppen stad av Roberto Rossellini. Ingrid blev förstummad och började drömma om att göra film tillsammans med denne italienske regissör. ”Hellre jag blir ihågkommen för att ha medverkat i en stor artistisk film än dussinet med ”money-making” filmer”, sa hon.

Ingrid började bli rejält trött på Hollywood och de filmer som producerades där. I Rossellinis filmer såg hon något annat och enklare. Hennes eget sätt att agera framför kameran, tyckte hon själv, var ju också av det enkla, spontana slaget. Hon hade alltid förlitat sig på sin egen känsla och intuition.

Ingrid skrev då ett brev till Rossellini där hon bad att få göra en film med honom. Han svarade snabbt, knappt medveten om vem hon var, att han ville detsamma. Roberto Rossellini var då 42 år gammal, var gift och hade två söner. Han blev tidigt bortskämd av sin rike far, levde ett playboy-liv och skapade film med okonventionella metoder. Rossellini hade som bärande metod att i stort sett bara anlita amatörer till sina filmroller. Under inspelningarna bemötte han dessa med mer respekt än de fåtal professionella aktörer som trots allt medverkade. Detta skulle också Ingrid få erfara. Inspelningsdagarna styrdes av hans humör och lust och inte sällan fick hela teamet stå och vänta på att Rossellini skulle dyka upp från en fisketur eller något annat infall han fick under morgonen för en inspelning.

Tiden i Italien

När Ingrid steg ur planet i Rom den 20 mars 1949 kunde hon inte ana vad som skulle komma att ske med hennes liv, äktenskap, karriär och rykte som en av västvärldens mest respekterade och älskade kvinnliga skådespelerskor. Hennes avsikt var säkert att återvända till Petter, Pia och livet i Hollywood direkt efter inspelningen av Stromboli.

Hon anlände med bara en liten väska och knappt inga pengar i fickan, dessa styrde ju Petter över. Den italienska pressen var på plats. Rossellini hade tagit hem världens största stjärna, en trofé, till ett av kriget förnedrat och sargat Italien. Bergman och Rossellini blev snabbt förälskade i varandra och på ett litet hotell upptäcktes de av en Life Magazine fotograf. Den bilden hamnade direkt på löpsedeln och begreppet ”Rossellini-Bergmans italienska vår” spreds snabbt över hela världen.

Lindström flög till Italien och meddelade den väntande pressen att det inte skulle bli någon skilsmässa. Rossellini å sin sida hade redan börjat förbereda sin hustru på deras skilsmässa. Pressen höll ständigt den chockade filmvärlden uppdaterad. Till detta kom det faktum att Ingrid var gravid med Rossellini. Det lyckades dock förbli en hemlighet en längre tid för pressen och övriga nyfikna. I juni 1949 var dock allt utom kontroll.

Amerika blev på denna tid alltmer ett land där puritaner vann framgångar. De var snabba att fördöma offentliga personers liv. Samtidigt behövde landet idoler och personer att beundra och Ingrid Bergman hade fyllt en sådan funktion. Ingrid uttryckte många år senare att hon ”aldrig i sin fantasi trodde att amerikanarna tyckte att hon tillhörde dem eller att alla hade rätt att tala om för mig vad jag skulle göra och hur jag skulle bete mig i mitt privata liv”. Hon fick också tiotusentals fördömande brev från vanliga amerikanare som undrade varför hon inte kunde fortsätta vara en lojal hustru och god moder till sitt barn? Allt som allt resulterade skandalen under perioden våren 1949 till slutet av 1950 i mer än 38 000 artiklar i amerikanska tidningar, magasin och andra medier.

Ingrids graviditet blev offentlig i december och det innebar nytt bränsle på brasan. I Rom kunde hon nu inte visa sig offentligt. Gatan de bodde på bevakades dygnet runt av journalister och fotografer.

Den 2 februari 1950 föddes Robertino. Media embarkerade klinikens låsta grind och klättrade över staket – allt för att få en bekräftelse på födseln. Även i svensk media skrevs det negativa artiklar. Hon beskrevs i en tidning som ”en fläck på den svenska flaggan”.

Då Stromboli skulle släppas i USA skedde det inte i hela landet. En senator från Georgia lyckades bannlysa alla Bergmans filmer i den staten, även Rossellinis, eftersom paret ”glamouriserade fri kärlek vilket var ett hot mot det amerikanska samhället”. En annan senator pläderade för att Ingrid aldrig skulle få sätta sätta sin fot på amerikansk mark igen eftersom hon var moraliskt förkastlig och ogudaktig.

Den 24 maj 1950 gifte sig Ingrid och Roberto. Dom kunde inte göra det på vanligt vis utan det skedde genom ombud. Två andra personer stod framför en präst i Mexico och avlade eden på deras vägnar. ”Synd att vi inte kunde närvara på vårt eget bröllop” var Ingrids kommentar. Den 1 november verkställdes skilsmässan med Petter. Han fick huset i Beverly Hills, kontrollen över Ingrids pengar och vårdnaden om Pia.

Stromboli inbringade nästan inga pengar till Rossellini eftersom han sålt rättigheterna till den för att ha råd med sommarhus, racerbilar och annat lyx. Livet med Roberto blev allt mer likt det Ingrid levt med Petter – det vill säga att Roberto dikterade det mesta. Ingrid ville börja arbeta med film igen men Roberto förbjöd henne att göra det med någon annan än med honom. Sommaren 1951 fick hon träffa Pia. Petter kom med henne till London och under någon vecka fick mor och dotter umgås. De två skulle inte komma att träffas igen förrän 1957. Den 18 juni 1952 födde Ingrid tvillingarna Isabella och Isotta (Ingrid). Tiden med de tre barnen var det bästa med åren i Italien, sa Ingrid senare.

1953 satte Rossellini upp Jeanne d’Arc på teaterscenen i Rom. Den blev snabbt en succé i Italien och eftersom Ingrid älskade rollen och Roberto behövde pengar beslutade de att göra en turné till flera platser i Italien och till städer i övriga Europa. Ingrid repeterade in texten på fem språk. Recensionerna utanför Italien blev dock inte lika lysande, mycket beroende på Rossellinis bristande förmåga att förstå sig på pjäsens karaktär.  När pjäsen kom till Sverige 1955 sågade skribenten Stig Ahlgren i Vecko-Journalen föreställningen, men framförallt Ingrid Bergman, fullständigt: ”hon är inte skådespelerska utan ”visas för pengar” av sin man Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce”.

Ingrid valde dock denna gång att svara på kritiken. I ett framträdande på en välgörenhetsgala i Stockholm några dagar efter föreställningen höll hon ett tal där hon förklarade att hon inte bett om publicitet och att hon tagit illa vid sig av alla fördömanden, speciellt från svenska skribenter. Senare på hotellet sa hon att ”dom har drivit mig till desperationens gräns. Jag har svårt att sova på grund av all den mentala tortyr jag utsätts för av mina egna landsmän”. Karriären falnade sakta men säkert för Rossellini. Ingrid medverkade i sex av hans produktioner men knappt ingen minns dessa idag. Med Ingrids karriär skedde det motsatta. Pjäsen ”Tea and Sympathy” i Paris 1955 gavs fantastiska recensioner och Ingrid hyllades av parisarna. Detta uppmärksammades i Hollywood. Rossellini hatade Ingrids framgångar och hotade att ta livet sig. Även detta äktenskap närmade sig avgrundens kant.

Filmen hon gjorde comeback med var ”Anastasia”. Den filmades i London och hade premiär i december 1956.Filmens karaktär påminde amerikanarna om vad Ingrid utsatts för då hon sattes i exil och den fick ett bejublat mottagande i USA. De hälsade nu på nytt sin tidigare älskade stjärna tillbaka. Det var dags att återupprätta henne glans och ära. I januari 1957 mottog Ingrid Bergman New Yorks film-kritikerpris som bästa kvinnliga huvudroll för ”Anastasia”. Hennes återkomst blev över förväntan och hon möttes av stående ovationer. Den senator som sju år tidigare bannlyst hennes filmer i sin delstat och uppmanat hela USA att göra detsamma sade att ”ingen kan vara lyckligare för miss Bergmans comeback än jag”. Ingrid fick också sin andra Oscarsstatyett för sin roll i ”Anastasia”.

Tiden i Paris, London och på Dannholmen

Våren 1957 träffade Ingrid för första gången Lars Schmidt. Ingrid såg hos Lars det som hon behövde, en trygg, snäll man som förstod sig på artister, film och teater. Förhållandet med Schmidt djupnade sakta.

I slutet av 1957 påbörjade Ingrid inspelningen av filmen ”Indiscreet”. Den filmades i London och Cary Grant var som i ”Notorius” hennes motspelare. Med den filmen började Ingrid åter tjäna pengar, de hon tidigare tjänat hade försvunnit i skilsmässan med Lindström, gått till Rossellinis utsvävande liv samt till skatteskulder i Frankrike och Italien.

I mars 1958 tog Lars Schmidt med sig Ingrid till Sverige och till sin absolut käraste plats, Dannholmen. I båten ut till ön blev hon först påmind om Stromboli och alla vedermödor hon upplevt där. Det förbyttes dock i en oreserverad kärlek till Dannholmen. Här fanns något som appellerade till hennes själ, ön tillfredsställde behov som hon länge eftertraktat: tid för ensamhet, isolation, tysthet och enkelhet. Dannholmen blev hennes mest älskade hem i världen, en plats som alltid gjorde henne lugn. Hon var misstänksam mot Sverige och svenska pressens attityder mot henne, men när hon pratade om Sverige numera menade hon Fjällbacka och Dannholmen. Ön blev på sätt som en portal tillbaka till Sverige.

Den sommaren köpte paret också en egendom utanför Paris, Choisel. Här skulle Lars komma att bo fram till sin död. Den 21 december 1958 utväxlade paret löften med varandra. Advokaterna hade lyckats undanröja hindren från de tidigare äktenskapen och genom en enkel ceremoni i London var de nu gifta. Striden om de tre barnen fortsatte dock. Denna kamp pågick under hela 1959 och 1960 och slutade med att Ingrid tillfälligt gav upp och barnen kom att stanna ytterligare några år hos Rossellini i Rom. Tio år efter att det Ingrid lämnat USA för att göra Stromboli återvände hon 1959 tillsammans med Lars Schmidt till Hollywood för att dela ut Oscarstatyetter. Hon möttes av stående ovationer och sa ”det känns som jag är hemma igen. Jag är djupt tacksam.”

Med hjälp av Lars började Ingrid nu undersöka möjligheten att medverka i en TV-produktion. Hon fick en huvudroll i en pjäs som NBC filmade. Rolltolkningen gav Ingrid en Emmy, televisionens motsvarighet till filmens Oscar. Från denna tid blev det mer TV och teater än film för henne.   Lars och Ingrid bestämde att arbeta tillsammans med en pjäs på hans teater. Ingrid ägnade ett halvår för att göra sin franska så bra att hon skulle kunna stå på den parisiska teaterscenen som ”Hedda Gabler”. Pjäsen gick upp i december 1962 och hon fick fina  recensioner av den franska pressen.

Under sextiotalet skulle Ingrid komma att göra både film, TV och teater, framförallt i Europa. Paret Bergman-Schmidt hade var sin karriär och de möttes allt mer sällan i vardagen. Var han i Paris så var hon i London eller i Los Angeles, och tvärtom. Choisel och Dannholmen var de två gemensamma, viktiga mötesplatserna för dem där det viktigaste av allt var att vara tillsammans med barnen. De bodde nu hos dem i Frankrike.

Lars Schmidt hade varit gift tidigare och haft en son. När han var ung omkom sonen i en olycka. Lars saknade honom mycket. Han ville gärna bli far på nytt. Det kringflackande livet och längtan efter en son förde honom samman med en ny kvinna. Ingrid fick beskedet 1969 men ville gärna ge Lars en chans att stanna hos henne.

Under en turné i USA 1972 fick Ingrid en offentlig ursäkt för den bannlysning som skett av henne och hennes filmer 22 år tidigare.

1974 erbjöds hon en roll i ”Mordet på Orientexpressen”. Samtidigt fick hon en första förvarning om att hon bar på en bröstcancer. Sjukdomen bekräftades senare under året och hon opererades. Rollen i Orientexpressen gav Ingrid ytterligare en Oscarsstatyett, hennes tredje. 1975 skiljde sig Lars och Ingrid men det hindrade inte Lars att ständigt fortsätta stötta Ingrid. ”Ingrid sätter alltid sin karriär i första hand, sedan kommer barnen och sist maken”, konstaterade Lars utan någon bitterhet. Hon förblev alltid vän med sina äkta män och älskare. ”Om man gifter sig av rätt anledning kan man aldrig bli ovän med den mannen senare i livet” var hennes syn på saken. När inspelningen var klar flyttade Ingrid till en lägenhet i London. Cancern hade nu spridit sig och hon genomgick en ny operation. Detta hjälpte inte och hennes sjukdom började påverka henne. Det hindrade henne dock inte från att fortsätta resa. 1979 gjorde hon två bejublade framträdanden i Hollywood, den ena i en hyllningsgala för Alfred Hitchcock, den andra var utformad som en hyllning till henne själv.

Våren 1981 inledde Ingrid sitt sista engagemang. Hon övertalades att spela Golda Meir, Israels tidigare premiärminister. Under inspelningen svullnade Ingrids högerarm upp. Hon låg med armen i högläge under nätterna för att klara morgondagens inspelningar. Hennes klänningar fick sys om så att de dolde svullnaden. Golda Meir avled också av cancer så hela inspelningen var onaturligt verklig. Ingrid fick en Emmy för sin roll, tre veckor efter sin död. 1982 genomgick hon cellgiftsbehandling, reste till New York för att fira tvillingdöttrarnas födelsedag och umgicks med vänner, främst i London. Lars fanns ofta vid hennes sida och i början augusti reste de tillsammans till Dannholmen för sista gången. De stannade där i två veckor och Ingrid som från början fick bäras in i huset blev sakta starkare och starkare så att hon slutligen kunde vandra på klipporna över ön till sin favoritplats, den plats där hon så många gånger suttit och repeterat sina roller. Den 27 augusti tog Lars med Ingrid tillbaka till London. Två dagar senare, den 29 augusti, var hennes 67:e födelsedag. Hon var tillsammans med Lars och en kusin från Sverige och på kvällen ville Ingrid öppna en flaska champagne. De höjde en bägare i stillhet och några timmar senare var Ingrid död.

Med sina 46 filmer och 11 teater- och 5 TV-produktioner, 3 Oscarstatyetter, 4 Golden Globes, 2 Emmy och ytterligare 20-talet priser intar Ingrid Bergman en särställning i filmvärlden. Men hon ska också minnas som en kvinna som stod med båda fötterna på jorden och med en styrka som både betvingade männen men som också gjorde henne till en förebild för den kvinnofrigörelse som var på väg.

Hennes ande vilar över Dannholmen också…

Hans Schub